13 april 2017

Om att hantera oväntade situationer

Igår kom jag, efter mycket om och men, äntligen hem till Dalarna.
Det hela började med att jag bokade ett tåg med avgångstid 05.06, vilket ju är en dårskap i sig det är jag fullt medveten om, men jag var vid gott mod och tänkte att jag kan sova på tåget och köpa extra gott kaffe som tröst.

När jag kommer hem och har packat och jobbat undan och klockan är närmare tolv på natten så tänker jag i lugn och ro att jag ska titta vilken tid spårvagnen mot tågstationen går innan jag lägger mig och sover fyra (4) goda timmars sömn.

Nu kanske ni undrar om det går några spårvagnar vid klockan 04 på morgonen i Göteborg? Jag kan meddela att så är icke fallet. Noll. Inga spårvagnar går när jag ska åka till tåget. Jag söker från olika hållplatser, men nej. Noll.
Jag känner hur modet sakta börjar sjunka. Inser att jag kommer behöver gå till stationen klockan 04 och därmed stiga upp 03.30. Kanske inte är så farligt egentligen, men ute är det livets ovädersafton  pga Göteborg och regnet vräker ner. Jag är trött och mitt huvud värker.
Känner att mitt tålamod ej räcker till för detta, att jag har jobbat för mycket under våren och att jag bara vill åka lite jävla kollektivt ohemult tidigt i Sveriges andra största stad. Men nej. Det går tydligen inte.

Gör det enda rätta när man är lite lätt dramatisk lagd, som jag. Grinar.

Förbannar mig själv för att jag trodde att det gick att åka spårvagn klockan 04. Förbannar Västtrafik för att dom inte kör nattrafik. Förbannar havet och regnet och vinden och vädret för att det ska vara så jävla dåligt och kallt just idag. Förbannar min packning som är för tung. Förbannar klockan som går så himla fort helt plötsligt och minskar min sovtid i rasande tempo.
Hittar på en lång ramsa av väl valda svordomar och könsord och går och lägger mig.

Vaknar upp tre timmar senare. Det regnar fortfarande. Är skitarg och på mitt värsta och ocharmigaste humör. Får välbehövlig hjälp att inse att det bara är att ringa en taxi. Taxi. Har väl typ åkt taxi tre gånger i hela mitt liv och hade inte med det på kartan ö v e r h u v u d t a g e t. Taxi.

100 spänn och 15 minuter senare är jag på Centralen. Torr och med packningen hel och ren.
Jaha. Känns ju onekligen ovärdigt att ha rivit upp land och stad bara fyra timmar tidigare... men sån är jag, som sagt. Lätt dramatisk.

Kom hem till Malung runt lunchtid, hoppade rakt ner i underställ och varm tröja och tvärsomnade av utmattning.

Nu ska jag andas fjälluft i några dagar innan jag börjar planera resan hem...



11 januari 2017

Om gympa och den stora yogabesvikelsen



Igår var jag på gympa. Det var underbart. Det finns de som menar att gympa är lite fjantigt. Lite "Friskis och svettis" (vad det nu skulle vara för fel på DET?!) och något som en inte vill erkänna att en ägnar sig åt. En säger hellre att en klättrar på en vägg, kör crossfit eller möjligtvis tabata (så även jag, så även du).
Men direkt när jag klev in i salen igår så möttes jag av ett VÄLKOMMEN HIT och 8 leenden från främlingar som liksom jag pinat sig dit genom snöblandat regn och 15 göteborgska sekundmeter. Som alla villigt erkände att "jag hade verkligen INGEN lust att gå hit" och det var så himla okej. Kände hur axlarna sjönk och livet återvände. Kryddar möjligtvis detta lite i efterhand men jag minns tillbaka på dessa 60 minuter med glittrande blick och varmt hjärta.

I söndags däremot, när jag var på yoga, möttes jag av 6 mean girls med egna yogamattor som blockade dörren för att kunna ställa sig längst fram vid speglarna, en instruktör som inte hälsade på någon annan än de som kunde stå på huvudet och lägga foten bakom nacken på ett pass där INGA FÖRKUNSKAPER krävdes. Blev så ledsen över detta pga älskar yoga, men detta provocerade mig så fruktansvärt mycket att jag gick hem med 0% mindfullness och 100% ilska i mitt sinne och protestbokade ett gympapass och övervägde att kanske lägga in min egen yogamatta i ugnen och grilla den till oigenkännlighet.......... är ju en känslomänniska som alla som känner mig lite närmare vet. Ooops.

Det var livets bästa beslut! Att boka gympa alltså, grillade aldrig mattan...
Ska aldrig glömma bort gympa som träningsform igen. Så tillåtande. Så snällt. Peppig musik som instruktören har valt för att hen gillar den och därför glatt sjunger med i alla låtar HELT utan prestige. Alla sorters kroppar och träningskläder och frisyrer och fejs som bara får FINNAS och hoppa runt utan speglar, utan fokus på att se ut på något särskilt sätt. Bara fokus på känslan av att gympa tillsammans, spelar ingen roll om en har koordination eller kondition eller 15 år gamla gympadojor. För när vi twistar i en ring till Panetoz så ler alla och skrattar mot varandra och innan vi går hem så ropar vi att vi ska ses nästa vecka och att det ska bli skönt att gå hem och såsa i soffan.

Så, här kommer årets och livets enda tips från mig till er: GÅ PÅ GYMPA.

Varsågod och hejdå.

30 december 2016

en ledsen säl.

Fredag. Kaffet är hett och luften kall. Önskar ingenting mer av denna dag än att se På spåret. Kanske äta en mango, om jag känner för att festa till det ordentligt. Ytterligheter i detta 26-åriga liv. Ömsom öl, ömsom mango. Men så kan det väl få vara tänker jag.
Bra grej med att vara vuxen är ju att en får välja själv. Samt att en mer och mer skiter i om andra tycker att det är trist om jag väljer broderi framför två liter rödvin :') Har väl i och för sig aldrig hänt hittills......... (hehe).

Andra saker som händer: såg en video på en sälmamma och hennes döda bebissäl. Grät en flod. Känner att det kanske får avsluta 2016. Är ändå väldigt redo för nytt år nu. Är en väl å andra sidan alltid? Är ju inte som att jag någonsin känt att jag hellre vill stanna i året som varit och inte veta hur nästa ska bli. Har en på tok för rastlös och nyfiken själ.

Mål hittills inför 2017: köpa dator.
Ett nyårslöfte jag brutit de senaste kanske FEM åren?! Mycket spännande att få veta hur utgången blir i detta (mest för mig, jag inser det).

Finns ju så mycket annat jag hellre köper. Gammalt porslin, sötpotatisar, blomjord och rödvin t ex.
ALLT handlar om prioriteringar. Glöm ej det.


















Det går inte att ha en frisyr som innehåller en lugg i staden Göteborg.
Det är faktiskt så att det inte gå att ha någon frisyr överhuvudtaget. Det finns nämligen bara två väder här och inget av dem är särskilt luggkompatibelt: blåst och regn. Det finns så klart variationer på detta i form av storm/orkan/duggregn/spöregn/skyfall ah ni fattar.

26 november 2016

Lista med tips på bra grejer

Det är lördag morgon. Kaffet är varmt. Jag har gjort en tipslista med roliga saker att ägna sig åt när det är höst och blåst och storm och Black friday och annat som en ej vill vara en del av.
Den är, ödmjukt nog, enbart baserad på saker som jag själv är besatt av.


1. Läsa Hela kakan
Ja. Jag säger det igen. Jag är besatt av Kakan Hermansson. Lyssnar podd, läser blogg, slukar bok! Boken finns både som ljudbok och fysisk bok. Den är ett litet mästerverk med SÅ mycket smarta, feministiska analyser och tankar. LÄS DEN. 



2. Plantera en växt
Växter är kanske det finaste som finns. En sätter ner en liten kärna, ett litet frö, en stickling i jorden och så händer magi. Det spirar och grönskar och så känner en LIVET i sig. Det kan ju behövas såhär innan adventsljusstaken är inkopplad i väggen. Titta på denna DRÖM:



3. Baka ett bröd
Lite samma sak som med växterna, fast bröd. Slänger olika små komponenter i en bunke. Knådar och knådar. Jäser. Formar bröd. SKAPAR MAT med sina händer. Sen ÄTA. Alla älskar väl mackor? Speciellt med perfekt mogen avokado och olivolja och flingsalt. Mmmmmm.

4. Titta på Historieätarna
Säsong tre är här! Lotta Lundgren är som vanligt ett geni. Alla borde ta på sig ett par raggsockor och slänga en filt över sin lekamen och sen bara NJUTA av detta. 




Så. Varsågod för fyra perfekta sysslor att göra denna gråa helg! Konsumera kultur, systerskap äta, skapa liv. 

28 oktober 2016

Jag älskar SVT och gamla människor.

Jag har tittat på SVT igen. Slutade självklart med gråt, som det ju så ofta gör. Vi snackar alltså hulkgråt. Storgråt. Fulgråt. Sen spolade jag tillbaka och tittade på samma klipp igen. Och grät lite till.

Jag pratar om programmet Sveriges bästa hemtjänst. Så mycket som händer på insidan av min kropp när jag ser program om gamla människor. Det spelas på hela känsloklaviaturen, skulle en väl kanske kunna säga, från högt till lågt.
       
Jag får ohanterliga flashbacks till snöiga vintermornar på en cykel i ilfart mellan lägenheter där ensamma gamla människor sitter och väntar på 10 minuters intensivt umgänge med undertecknad, för att det är det enda värdefulla och fina som händer dem idag. 10 korta minuter med mig som enda underhållning (...) där jag frågar hur är det idag Hildur har du ätit frukost nähä har du ingen aptit idag ja oj vilket väder det är riktigt halt där ute och nej tyvärr jag hinner inte dricka en kopp kaffe för jag är redan sen till nästa farbror men vi ses ju imorgon igen om 11 timmar och 50 minuter så kommer jag tillbaka det blir väl bra hoppas att du får en fin dag sköt om dig hejhej.
Och sen upp igen. Cykla cykla ingen tid för lunch, ingen tid för samtal, ingen tid för omvårdnad och livskvalité, ingen tid för Hildur, Ulla, Sven, Majbritt, Tora, Märta, Arne, Barbro, Inga, Viola, Olle.
 Bara massor av tid för gnagande samvete och tid som inte räcker till och människor en tycker om så att det värker.

Så dyker det här programmet upp. Visar en liten del. Om hur fint det kan bli. Om hur det skulle kunna vara. Och jag önskar så innerligt att många, många tittar och känner och vill att det ska bli såhär för alla. I verkligheten. Inte bara för några få på Sveriges television (ps. SVT, I love you). Att det går att ordna. Så att ingen behöver känna som jag har gjort alla de långa dagarna i snömodden på cykeln.
 Så att jag kan stanna nån minut extra och bädda sängen, titta på ett fofografi, läsa högt ur dagens tidning.

Så att det alltid finns tid för en kopp kaffe med Hildur.


19 oktober 2016

Om gurkor och oktober.

Det är gråaste oktober. Regntungt. Jag har varit hos tandläkaren. Hade ett hål. Jag har alltid ett hål. Dom säger att det är ärftligt. Att tänderna tar sönder sig själva. Jaha.
Ringde genast till mor för att beklaga mig över det genetiska arvet. Hon satt på Icas parkering och funderade över huruvida hon skulle gå in eller inte pga pensionärsförmiddag med 5% rabatt för alla över 65 och därmed en förväntad kötid på ca 16,3 år.

Tandläkaren sa att jag är en exemplarisk tandborstare. Att det är orättvist att jag får alla dessa hål när jag gör allting rätt. Det är som att få alla rätt på provet och ändå få ett IG med röd tusch längst ner i kanten.
Hon sa att det är bäst att hålla sig undan från kolhydrater som mjöl och socker och även sura frukter. Mjöl och socker är samma sak, sa hon. Jaha. Hon sa även att när det är fika på jobbet så kan en ju äta en bit gurka, det funkar ju lika bra.

Vem ÄR hon som levererar dessa ondskefulla låtsasfakta till mig på en regnig dag i oktober? Är hon en psykopat? Vill hon se mig lida?

OCH VARFÖR SÄGER HON ATT EN BIT GURKA ÄR SAMMA SAK SOM KEX ELLER BULLE ELLER MANDARINER?! Dårskap. Dåre.


Dagens gurkkänsla.

2 augusti 2016

Det här är drömmen om semestern, himlen den är ännu blå

Åhoj alla semesterfirare, knegare, sommarlovslediga och annat löst folk!

Jag är på båtluff i Kroatiens fantastiska övärld och har haft alldeles fullt upp med att spara pengar (hej linsgryta 5 veckor i sträck), planera, ta min examen och packa ihop mitt hem för att hinna med denna fina lilla internetplats.

Men jag har mängder av nyheter hörrni  (för jag ser ju att ni är många som ändå hänger kvar här trots sommarvärmen, hejhej ni är bäst!). Har till exempel fått ett ARBETE. Ett som är mitt och som jag får gå till enligt ett schema och som handlar om dans och teater och inte är skarp telefonsignal 06.32 "Hej kan du hoppa in om en kvart?".

Sånt tänkte jag delge er mot slutet av augusti, fint va?

Men tills dess, fridens liljor och systerskap önskar jag er alla.

1 juni 2016

Gran(n)en står så grön och grann i stugan.

Ikväll gick jag ut på balkongen för att insupa den ljumma kvällsluften och den tunga doften av syrén när jag får syn på julgranen som ligger omkullblåst i ett hörn.
Det förefaller nämligen så att vi bor i en hörnlägenhet och balkongen går således längs två väggar av denna och är ganska mycket större än många andra balkonger jag vet om. Alltså är det kanske lite möjligt att tappa bort en gran på den. Om en inte är tillräckligt uppmärksam. Och det är inte jag.

Den är då kvar sedan julafton då den stod så grön och grann i stugan tralalalalalla. 


Det gör den alltså inte längre. En skulle kunna sträcka sig så långt som till att säga att den tappat sin forna glans. Och alla barr. Den är mest ett slags paket av bruna kvistar som nu då låg omkullblåst på balkongen. Vi har nämligen ingen bil och transporten till grankyrkogården har blivit.... uppskjuten. Kan en säga. 
 "Här kan den ju inte ligga", tänkte jag och greps av en plötslig iver att städa upp lite omkring mig. 

Lade märke till att julgransfoten fortfarande satt på (mycket praktiskt), alltså reste jag granen upp. Tyckte den kändes gladare direkt. Prima liv.
I samma stund som jag ställt granen upp, märker jag att grannarna på balkongen bredvid sitter och tittar på mig. Våra blickar möts. I en sekund är allting stilla. Kan inte bestämma mig för vilket mitt nästa drag ska bli. Men det gör ingenting. Det händer nämligen något märkligt. Kvinnan lyfter sakta upp sin mobiltelefon och så KLICK. Fotograferar hon mig och min julgran. Sen går hon in. Skrattandes. Mannen sitter kvar. Tänder en cigarett. Och så jag då. Med min lilla hand runt den trötta gamla stammen och syrénerna och måsarna och tomatplantorna och kanske lite, lite svett från min stressade armhåla.

 Då tänker jag att ja, det kanske är rimligt av dom att undra varför en av deras grannar iklädd endast småbyxorna och en t-shirt med ett bananskal på, ställer upp en pensionerad julgran på sin balkong klockan 21:24, den 1:a juni 2016. 

Kanske är det bästa just nu att bara låta det hela passera och låtsas som om detta aldrig har hänt?



9 maj 2016

Varenda en bar blommor i sin svans och inne under träden var det dans.

Att det blev vår och försommar igen ändå. Det är alltid lika förvånande. Men nu är den här.
Och jag cyklar. Susar och susar utan att bromsa (vilket för övrigt inte heller går, ens om jag skulle vilja, då cykeln är från ca 30-talet och behöver vård, bromsvård). Så jag trampar och hoppas på det bästa.

Luften är alldeles tjock av hägg och magnolia, så jag blundar och andas in det hårdaste och längsta jag kan, hoppas nästan på att aldrig behöva andas igen så att doften kan få stanna kvar.
Fast till slut måste en ju, andas alltså, så då får jag börja om igen.
Huden får små knottror av vinddraget som blir av trampornas fart, men det är inte kallt. Inte ens lite.

Och det är så lätt, när en susar sådär snabbt och blundar i farten och när luften är tjock av hägg och magnolia, att glömma en liten stund.

Glömma allt som är orättvist i världen, alla som jag har varit dum emot så att det har gjort ont någonstans inuti deras kropp (förlåt) och alla som har fått mig att ligga vaken nätter igenom för att det vrider sig och värker i bröstet som att det fanns en disktrasa därinne som någon kramade ur.
Glömma att människor flyr för sina liv, att regnskogen skövlas, att patriarkatet råder (tyst det är i husen tyyyyst i huuuuuseeen), att jag saknar min mamma varje dag.

Allt det där glöms bort en kort liten stund när det susas fram på cykel från nittonhundratrettionånting. Jag tror att det kanske är bra.  Tror att en har en smula mer energi när ögonen öppnas igen och tramporna stannar.

Och så orkar en kämpa ett litet tag igen, tills det är dags för nästa cykeltur.

15 mars 2016

we cannot succeed when half of us are held back

Tisdag kväll efter en lång dag av repetitioner och produktionsmöten. Har en läckande menskopp pga lathet vid införingsmomentet (men vem orkar ens?), halsont och lite svettiga armhålor. Väger upp utav bara helvete genom att tända ett vitt doftljus och dricka te (OBS grönt) med mynta och citron som en annan livsguru. Mmm livets ytterligheter.

Med andra ord fullt redo att ta tag i kvällens jobb. Skriva diskussionsfrågor kring vår slutproduktion, som ska skickas till alla gymnasieklasser som ska se föreställningen. 
Så att dom är förberedda när dom kommer. Så att deras tankar har snuddat vid föreställningens huvudämnen och förhoppningsvis väcks tankar och frågor som vi ska göra så gott vi kan för att svara på efteråt. 
Utifrån våra erfarenheter och våra perspektiv där vi befinner oss. Utifrån fakta som vi har samlat på oss från vår position. 
Jämställdhet. Könsnormer. Objektifieringen. Det sexualiserade samhället. Patriarkala strukturer. Könsmaktsordning. Feminism. Machokulturen.
 
Begrepp med innebörd så tung att en storknar för mindre. Men också fyllda av en ofantlig pepp, vilja och mod att förändra till något bättre. Något värdigare. Det känns fint att få vara med och kanske väcka en tanke hos någon. En tanke om att det inte alltid behöver vara som det är nu. Att saker och ting kan förändras. Att det alltid kan bli lite, lite bättre. Och att alla, oavsett hur, var, när och vem vi föddes till, har samma människovärde. Det är på något sjukt sätt inte alls självklart för alla idag.

Nu är ni flera som har slutat läsa, för många av dom här orden har tyvärr den effekten på en del. Kanske har ni dragit en liten suck och tänkt att ni orkar inte med det här tjafset en gång till. 
           Att vi bor i "ett av världens mest jämställda länder", det är mycket värre i resten av världen, att här får i alla fall kvinnor jobba och rösta och köra bil, här är män också föräldralediga och du känner någon som är homomsexuell men du gillar hen i alla fall och det är ju faktiskt så att män och kvinnor är olika av naturen så varför ska man låtsas om nåt annat och när du var liten så hette det faktiskt inte chokladboll så du kan inte se nån anledning till att det ska göra det nu och det är inte alla som håller på och inte kan bete sig på krogen, för du skulle aldrig, men alla feminazis som inte har fått kuk på länge tar så jävla mycket plats och till viss mån så får man ju faktiskt tänka på vad man sänder ut för signaler och det har blivit värre med den extrema otroliga ORIMLIGA massinvandringen och snart får man väl inte ens säga hej ska vi knulla till någon man känner lite grann utan att det ska bli ett jävla liv om sexism och objektifiering fy fan vad alla är KÄNSLIGA.


Självporträtt: "Feminismen har gått för långt."